Loading...

Historia – Monument


VIKTIGA ÅRTAL

4000-talet f.Kr.
 Bosättningar från tidig stenålder
3000-talet f. Kr.
Den kykladiska perioden. Naxos är ett av de viktigaste centrumen av den kykladiska kulturen, som i dag anses vara den äldsta kulturen i Europa. Verk från denna period är de Kykladiska gudabilderna.
2000-talet f. Kr.
Den mykenska perioden. Naxos blir en bro för Mykenes utbredning österut.
700- till 500-talet f.Kr.
Ett rikt samhälle har utvecklats. De medverkar i koloniseringen av Naxos på Sicilien (734 f. Kr.). Imponerande och kända offergåvor från Naxos som Sfinxen i Delfi, Lejonen på Delos, vittnar om Naxos utveckling och hur skulpturkonsten blomstrar på ön.
480 f.Kr.
Naxos medverkar i slaget vid Salamis, på Athens sida mot Perserna.
41 f.Kr.  Naxos blir en romersk provins
300-talet e. Kr. till 1207
Bysantinska perioden
1207 – 1566 
Det latinska riket
1566 – 1821  Det ottomanska riket
6 maj 1821  
Revolutionen börjar i Naxos.
3 februari 1830
 Naxos, tillsammans med de övriga öarna i Kykladerna, ingår i den nybildade grekiska staten.

 

Naxos roll i historien har varit viktig under en lång tid, inte endast som pionjärer, utan även som utformare av historiens gång, inte bara i Kykladerna utan även i det större grekiska området. Ön har alltid varit känd för de stora mängderna marmor som exporterats, ciseleringskonsten, sina stora mängder vattenkällor, de prunkande trädgårdarna, ängarnas skönhet, olivlundarna, apelsin- och citronlundarna, öns byggnader, deras vingårdar och deras kända vin, för dess boskapsuppfödning och deras ostar, men även för öns salt! Samtidigt, eftersom havet ”begränsar”, har ön förblivit genuin, ovanlig, annorlunda, självständig. Pindaros kallar Naxos ”liparan” och Herodotos intygar att ”Naxos är en gudomli ö”, medan Archilochos från Paros liknar vinet från Naxos med den nektar som gudarna drack.
Den gud som främst är förknippad med Naxos är Dionysos, som förkroppsligade naturens givmilda krafter. Han föddes och växte upp på Naxos, där han gifte sig med Ariadne efter att hon övergetts av Theseus. Hennes giftermål med guden, hennes död och hennes återuppståndelse firades ordentligt på ön eftersom det symboliserade naturens mognad och återuppståndelse.

Naxos har varit konstant bebodd sedan 4000-talet f.Kr. fram till i dag. Studier av ortsnamnen intygar att Naxos, till skillnad från andra öar i det Egeiska havet, aldrig har varit utan invånare, och att på öns alla områden, stränderna, bergen och dalarna, från de tidigt antika åren fram till i dag bor det i grunden samma folkslag. Självklart har folket utvecklas, särskilt genom deras styrka att ta emot utlänningar, som genom åren, fredligt eller med vapnens våld har bosatt sig på ön. Vilket visar på att det alltid har funnits en organisation på ön för produktionsregler och livets fortplanting.

Det kan vara värt att komma ihåg några av de namn av platser som utan tvivel vittnar om bosättningar eller dyrkan av gudomligheter under antiken, namn som inte skulle finnas i dag om ön hade varit obebodd under någon period, om dess invånare försvunnit och nytt folk tagit deras plats.
Naxos högsta punkt heter Zas toppen, den har fått sitt namn av de antika grekernas fader över gudar och människor, och han kanske hette så på den tiden, för där uppe på toppen dyrkades Zeus. Det visar den inskriptionen på en bit obehandlad marmor längs stigen som leder upp till bergets topp -  ”Zeus Milosiern” – det vill säga fårens beskyddare – en inskription som visar var gränsen gick till helgedomen tillägnad den store guden.

På öns nordöstra del finns en kulle som kallas Apollona och det verkar som den kallades så även under den antika perioden, eftersom även där har man funnit inskriptioner som visar gränserna för helgedomen tillägnad ljusets gud. Guden Apollon var särskilt förknippad med Naxos och han dyrkades som bagge, blomsterodlare eller fårhjord.

På öns sydöstra del finns Panermos, en hamn med samma namn, Panormos, nämns i en antik inskrift. Kustområden som kallas ”Orkos” och ”tou Orkou i Ammos”, eftersom de under den antika perioden användes som ”olkos”, det vill säga ställen som lämpade sig för att ta upp båtar.  Byn Melanes nämns i antik inskription som Melan och byarna Chalki och Kerami under de antika åren var verkstäder för bronssmide (chalkos = brons) och keramiker. Arsos i området Aperathou kommer från ”alson”, det vill säga en helgedom full med grönska och träd tillägnad gudomligheter eller nymfer. Åter i Aperathos, Dimos, en plats vars namn visar på att här under antiken har det funnits en nämnvärd bosättning och Afikle, visar på ett heligt område tillägnat hjälten Ifikleas, halvbror med samma mor med Herkules. Slutligen byn Skado, som har med ischades att göra, de så goda antika fikonen.

Man tror att Naxos första invånare kom från Thrakien. Den förste invånaren var Boreas Boutis son, som i sin jakt på kvinnor till sina kompanjoner kom till Thessalien, där han jagade Baccherna och bland annat rövade bort Koronida och Ifimedeia och förde dem till Naxos . Enligt sägnen styrde thrakierna 200 år på ön. Sedan följde karerna. De kom från Mindre Asien med sin härskare Naxos, som gav sitt namn till ön.

På Naxos utvecklades modelleringskonsten och troligtvis arkitekturen. Från öns språkliga egenskaper kan man se element som överlevt och används från Homeros tid. Den bysantinska perioden slutar inte på Naxos i och med Konstantinopels förstörelse år 1204 av det fjärde korstågets arméer, med ockupationen av Kykladerna år 1207, med den venetianske härskaren Marco Sanudo och med grundandet av det latinska styret med Naxos som huvudstad. Invånarna i den nya formen av kolonisamhälle behöll sina gamla vanor som kom ur det bysantinska rikets lagar och utvecklades med de influenser av de nya reglerna från väster, för att bilda öns utmärkta etiska rättsväsen. Samtidigt, genom den kyrkliga traditionen fortsatte öborna att hålla Bysans levande.

Under år 1536–66 började den ottomanska perioden. Men turkarna bosatte sig inte på ön, med ett fåtal som undantag: de var bara intresserade av intäkterna från skatten. Men det latinska styret kom att fortsätta fram till Revolutionen år 1821.
Den ena kulturen följde efter den andra. Varje ny kultur, i dess försök att förgöra den tidigare, genom att använda dess material, lånar sig av den tidigare kulturens element, adopterar tidigare tankesätt. Så fortsätter alla kulturerna att leva än i dag. Naxos utgör ett föredömligt exempel

4000-talet f.Kr.

Naxos första bosättningar härstammar från 4000-talet f.Kr., från tidig stenålder. Arkeologiska fynd vittnar om ett utvecklat samhälle under slutet av stenåldern.

Kykladiska perioden

Naxos första storhetsperiod är den Kykladiska från 3000-talet f.Kr. Naxos visar sig ha en stor befolkning som är utspridd i mindre bosättningar, mestadels på öns östra sida, där ett tätt nät av mindre öar gör utspridningen av folk lättare. En typisk stadsbildning har hittats på platsen Korfari ton Amygdalion i Panormo. På platsen där dagens huvudstad Naxos befinner sig, i Grotta, har upptäckterna av den största och mest utvecklade bosättningen hittats med fyrkantiga, noggrant byggda hus fulla med keramik. Utspridda över hela ön finns begravningsplatser från perioden. Mästerverk av konst och hantverk från andra delen av 3000-talet har hittats i nästan alla gravar. Formens enkelhet, de rena linjerna, de stränga reglerna, utgör ett ovanligt fenomen, om inte unikt, för den förhistoriska perioden.

Under hela 3000-talet f.Kr. visar sig Naxos vara ett av de största centra av Förkykladisk kultur. Karakteristiskt för öns betydelse för den Kykladiska kulturens blomstring är arkeologernas konventionella användning av ortsnamnen på Naxos för att fastställa element från perioden. Så talar vi om den lokala kulturen ”Grottas-Louros” på Naxos som karakteriserar med namnet den Förkykladiska fasen I (3200 – 2800 f.Kr.), för gudabilder av ”typen Louros” från gravplatsen Louros i området Sagrios. Samt med gudabilder av ”typen Spedos” från platsen med samma namn på Naxos sydöstra del. Gudabilder av ”typen Apiranthos”, och ytterligare om någon utsökt konstnär, skaparen av utsökta gudabilder, ”konstnären av Goulandris samlingen”, som ”måste vara från Naxos”. Kan ha varit en kringresande hantverkare, det kanske skedde export av gudabilder, kanske….

Det Förkykladiska Akropolis som låg på Korfari ton Amygdalion och de unika epikroustes föreställningarna från Korfi t´Aroniou, på Naxos sydöstra del, tillsammans med de andra uppgifterna, bildar en unik bild av ett stort Egeiskt centrum under 3000-talet f.Kr.

Den Mykenska – Geometriska – Arkaiska perioden

Under 2000-talet f.Kr. utvecklas olika maktcentra runt om i det Egeiska havet. Först den på Kreta och de mykenska centra, huvudsakligen på det grekiska fastlandet, vilket resulterade till återgången av självständigheten som utgjort grunden till kulturen i Kykladerna. Naxos invånare förflyttar sig nordväst. Vi har den stora mykenska staden Grotta på Naxos som lever kvar med konstant ombyggnader av dess hus fram till den tidiga geometriska tiden (ca 1000 f.Kr.) samt de stora begravningsplatserna i Aplomata och Kamini.

Runt 700-talet f.Kr. har det utvecklats ett samhälle med oligarkiskt styre med många rika invånare och mäktig adel, ”pacheis”, som lever i staden, som låg på kullen där dagens fästning i Chora ligger, eller i öns olika köpingar. Folkets huvudsyssla var jordbruk, boskap men även fiske, handel och konsthantverk. Naxos koloniserade Arkesini och troligtvis Aigiali på Amorgos och utvecklar nära kontakt med Thira. År 734 f. Kr. hjälper Naxos staten Chalkida och sänder en flotta för att kolonisera västvärlden och i utbyte får en av de nya kolonierna dess namn, Naxos på Sicilien. Oavbrutna och envisa är striderna mot Miliserna, Erithreerna och Parierna. Under en sådan strid dödades Paros store poet, Archilochos.
De arkeologiska fynden från den mykenska och den geometriska perioden, särskilt keramiken, utmärks av den höga estetiska standarden, men Naxos har åter visat sig vara pionjär inom den kulturella utvecklingen under den arkaiska perioden, det vill säga under 700- och 600-talen f.Kr.
Om denna tid vittnar på ett unikt sätt de övernaturligt stora nakna manliga statyerna och de påklädda kvinnliga från Naxos. Kourosstatyer som ligger halvfärdiga i de antika stenbrotten i Melanes och Apollona. Olika orsaker eller livets förutsättningar, som kundens död, politiska händelser kan ha varit anledningen till att de övergivits. På andra sidan är Artemis som finns på det Nationella Museet i Athen, ett fynd från Delos som skänktes av Nikandra (650 f.Kr.), från en rik familj på Naxos, är känd över hela världen.
Sfinxen i Delfi, de utsökta lejonen på Delos, Naxos hus på Delos och de många offergåvorna från Naxos folk till Delos och till andra kända helgedomar visar på en utveckling, rikedomar, Naxos makt och särskilt deras makt och ekonomiska utnyttjande av det stora ioniska religiösa centrumet på Delos. Kanske hade en ”Apollons politik” utvecklats.
 
Den så kända skulpturkonsten, som under den arkaiska perioden föddes i Grekland, kommer till Naxos för första gången, med monumentala verk. Detta fenomen tillsammans med utvecklingen av statyerna (gudabilderna) under 3000-talet f.Kr. har lett till åsikten att det var på Naxos som skulpturkonsten ”föddes”. De obegränsade mängderna marmor som fanns på ön har självklart varit en del i denna utveckling. Smirigli, smärgel, en produkt bara från Naxos, används för den sista slipningen/poleringen av verken.

Hantverkarna på Naxos var så efterfrågade och verkar vara så rika, att de börjar själva ge sina stora och således dyra konstverk till gudarna. Antik information nämner bland de banbrytande familjerna med marmorhantverkare på Naxos, så som familjen Vyzi, en underskrift som finns bland annat på takpannorna gjorda i marmor uppe på öns Akropolis.
Naxos medverkan i skapandet av den monumentala arkitekturen, särskilt den ioniska stilen i marmor, var avgörande. I helgedomen i Irion kan man steg för steg, på samma plats, lager på lager, följa dess utveckling, från ett enkelt tempel med ett rum (ca 800 f.Kr.) byggt av trä och tegelstenar fram till det arkaiska templet med ionisk stil, som har adyton (det innersta rummet för religiösa riter), en prostasis (en förhall med kolonner som markerar ingången), offeraltare i marmor och rader av marmorkolonner inomhus.

I Gyroula i Sangri finns Apollons och Demeters templet byggt helt i marmor som är ett arkaiskt tempel i ceremoniell stil, det vill säga tillägnad mysteriernas ceremonier. Detta är det enda i bra skick bevarade templet i ceremoniell stil. Det byggdes när Lygdamis var tyrann på Naxos (ca 530 f.Kr.), liksom även Apollons stora tempel, på den lilla Palatsön i Choras hamn.

Det saknas inte politiska oroligheter. Med orsak förolämpningen av en hederlig adelsman, Telestagoras, av andra adelsmän, utbrister folkets missnöjdhet emot de rika. Oroligheterna utnyttjas av en annan adelsman, Lygdamis, som inför tyranni och härskar med hjälp av sin vän Peisistratos runt år 540 f.Kr. Efter tyrannens avsättning av Lakedaimonerna (524 f.Kr.), efter en kort period av oligarki, tillbakatränger Naxos med sin demokrati år 506 f.Kr. en ockupation på fyra månader av tyrannen Aristagoras från Milos.
   


Den Klassiska perioden och slutet på den antika världen.

År 490 f.Kr. mötte Naxos persernas attack med ett passivt motstånd. De flesta flydde till bergen och de som stannade i staden tillfångatogs, blev slavar, staden förstördes, helgedomarna brändes. Men i slaget vid Salamis gör Naxos revolution mot perserna och slåss vid Athens sida. Många av Naxos invånare slogs vid Platees och öns namn finns med på den lista som hedrar kämparna vid Delfis tripod och även på basen till en av Zeus statyer i Olympia. Verkligheten är dock att Naxos aldrig återhämtade sig efter denna katastrof. Efter att Athen förlorat sin styrka, ingår Naxos under Spartas styre. Under 400-talet f.Kr. slåss Athen och Sparta om Naxos. Ön ingår i ”öarnas gemenskap” och passerar genom perioder av influenser av Ptoleméerna av Egypten, från Makedonien och sedan av Rhodos. Efter år 41 f. Kr. tillhör Naxos Romarriket, blir en romersk provins med Rhodos som säte.  Ön användes ofta av romarna som landsförvisningsplats. Kyrkligt tillhörde ön Rhodos kyrka under de första kristna åren.

Den Bysantinska perioden (Östra Romerska Kejsardömet)

Flera forskare antar att centrum på ön under den bysantinska perioden låg i området Tragea – Apano Kastro och i det större området Sagrios – Kastro t´Apaliro fram till berget Agiasos. Sagrios slätten med sina mycket små, men viktiga kyrkor, har kallats för en liten ”Mystras”. Studierna av inskriptioner har visat att Naxos var sätet för en lokalherre, som hette Nikitas. Innan år 1080 var Naxos således ett herredöme (tourma), samt hade en knäckt (protospathario), Ioannis. År 1083 blev Naxos sätet för en biskop.

År 727 gjorde den gemensamma flottan från de Hellenistiska och de Kykladiska öarna uppror emot kejsaren Leo III Isauriern och seglade mot huvudstaden, men den hellenistiska och kykladiska flottan besegrades med ”grekisk eld”. Forskarna är inte säkra över orsaken till denna revolution. Men Kykladernas medverkan i denna krigshandling mot kejsaren tyder på makthavande och ekonomisk underkastelse.

Mot slutet av 700-talet och början av 800-talet byggs Kastro t´Apalirou och härifrån styrs inte bara stora jordbruksområden på ön, utan även havsområdet mellan Naxos, Paros och Ios, som troligtvis utgjorde en del av sträckan av resvägen mellan Kreta och Konstantinopel. Dess grundande hade samband med den svåra perioden av de första arabiska invasionerna och ingår i ett större program av statens välfärd och öarnas säkerhet.

Dock, verkar det som om Naxos börjar få en mer utmärkande position bland kejsardömets makthavare, som följs av öns ekonomiska blomstring. Under de av Bysans så kallade ”mörka århundradena” (600- till 800-talet), ansluter sig ön till den ikonoklastiska striden. Denna anslutning speglar troligtvis en omorganisering inom makthavande på ön, så som det även var på andra öar, allt inom ramarna av Isauriernas ändringar. Denna omorganisering hade som följd inom det lokala samhället att det skapade nya statliga myndigheter, och en ny befolkning bestående av främmande soldater: det handlar om soldaterna som även var bönder, den s.k. tematiska armén.

Naxos monument, visar på en ökning av befolkningen under 700- och 800-talet, vilken självklart hade som följd en mängd olika aktiviteter inom den lokala produktionen och ekonomin, men troligtvis även inom en bredare värld.
Cirka 500 kyrkor i olika stilar och typer, och kloster med karaktär av fästningar, visar att på denna ö, som var banbrytande i  marmorbearbetningen, men även i att skapa kulturer som den Kykladiska, hade under den bysantinska perioden hantverkare som provade olika nya sätt att uttrycka sig inom arkitektur och ikonmålning.

Ön kan visa säregna arkitektoniska kännetecken: det finns antika tempel som byggdes om till tidiga kristna basilikor, som Agios Ioannis i Gyroula i Sagrios. Man kan hitta kyrkor som utmärker sig med flera olika byggnadsfaser, med början under de tidigt kristna åren, som Panagia i Protothrono i byn Chalki, Panagia Drosiani i byn Moni, Fotodoti Christo i byn Danako. Det finns tidiga kristna basilikor med en tron för Jesus, som Panagia i Protothronos, en mycket viktig trippel basilika kyrka, Panagia i Drosiani, korsformiga tempel, som agios Mamas i Potamia, Agios Georgios o Diasoritis i Tragaia och Agii Apostoloi i Metochi. Kyrkan Panagia i Protothronos, så som den utformades under de mellanbysantinska åren och bevarats fram till i dag, med ett antal restaureringar under åren.
Vidare finns det kyrkor som är korsformade, som Panagia i Kaloritissa eller Kaloritsa, Panagia i Archato, Panagia i Daminiotissa,  kupoltäckta basilikor, enkupoliga basilikor, och tvåvalviga kyrkor.

På Naxos finns det kronologiskt oavbrutet en helhet av monument från 600-talet fram till 1300-talet, såväl ur arkitektonisk synpunkt som ur konstnärlig utsmyckningssynpunkt. Bland de viktigaste monumenten i Grekland, men även i sydöstra Europa allmänt, är kyrkan Panagia i Drosiani i Moni, som har väggmålningar från 600-talet. De väggmålningar som finns i kyrkorna Agios Georgios i Melanes och Fotodotis Christos i Danakos anses vara ännu äldre. Vi har även kyrkorna Agia Kyriaki i Aperathos, Agios Artemios i Sagri, Agios Ioannis i Adisarou, byggda på 800-talet och de är utan ikonmålningar. De tre ovannämnda kyrkorna, tillsammans med kyrkor som har lager av väggmålningar utan ikoner, utgör troligtvis det största antalet kyrkor med målningar utan ikoner i Grekland. Det har konstaterats att antalet väggmålningar som finns kvar på Naxos, fler än 100, är utan tvivel det största antalet som har bevarats i hela Kykladerna, men även i hela Grekland. Unika samlingar av väggmålningar, i Panagia Drosiani, från de tidigt kristna åren, i Panagia Protothrono, där väggmålningarna har bevarats i fem lager, från de tidigt kristna åren, från den ikonoklastiska stridens år, två lager från 1000-talet och en från 1200-talet. Slutligen har vi kyrkan Agios Georgios Diasoritis, en av de viktigaste samlingarna väggmålningar från 1000-talet i hela det Egeiska havet. Kyrkan Panagia i Drosiani har bevarat den mest fullkomliga variationen av ikonografins konst för sin tid. Unika målningar som Jungfru Maria den Segergivande och Kristus i kupolen som två bystmålningar finns i kyrkan. Jungfru Maria den Segergivande är en jungfru med barnet, men som även håller med sina två händer en bricka och i den avbildas Kristus. Den dubbla avbildningen av Kristus i kupolen utgör ett unikt exempel av den tidiga ikonoklastiska tiden. På den ena bystmålningen har Kristus ett tjockt skägg och håller i ett evangelium, på den andra har han mindre skägg och håller i bordstäcket. Troligtvis ville man visa med de två olika avbildningarna Kristus två olika naturer, den gudomliga och den mänskliga.

Denna monumentala samling utgör det starkaste historiska beviset att Naxos hade under den bysantinska perioden en särskild plats inom maktväsendet och kyrkan, samt inom den ekonomiska och den konstnärliga nivån bland öarna i det södra Egeiska havet.

Och eftersom ”Bysans” inte dör med Konstantinopels fall år 1204 eller år 1453, utan fortsätter vara levande överallt inom det grekiska territoriet, trots ockupationer, så är kvarlämningarna från de så kallade efterbysantinska åren på Naxos även de av stort intresse.

Men ön fick se Genova och Venedig komma genom havets vågor för att slåss om väldet över ön, de fick känna på turkarna med det ottomanska rikets utvidgning, handelskonkurrensen mellan olika stormakter, pirater, de fick på nära håll uppleva vad det innebar att ha både kristendomen och islam som försökte kräva sin rätt till ön. Ön fick uppleva svek, förintelse, oskiljaktig förödelse, de såg pengar, varor och människor som ofta bytte händer. Gång på gång tömdes öns vinkällare, olivoljans lager och befolkningen befann sig mitt bland våldet och orättvisan alltför många gånger.


Det Latinska riket

År 1207 ockuperar venetianaren Marco Sanudo Naxos och Andros och grundar det som kommer att gå till historien som Hertigdömet av det Egeiska havet, med Naxos som huvudstad. Fortsättningsvis kommer de andra öarna också ockuperas, med undantag Tinos och Mykonos, som utgjorde en egen provins under Ghisi. Även om Sanudo var från Venedig, erkände han som sin härskare den latinska kejsaren i Konstantinopel, och inte Venedig, emot vilken han hade en självständig politik, i den grad som tidens geopolitiska förhållanden tillät. Så självklart var sammanstötningar med Venedig oundvikliga och med tidens gång hamnade Kykladerna under Venedigs beskydd.

Den lokala traditionen säger att Marco Sanudo införde feodalsystemet och delade ut mark till adeln enligt den västerländska standarden. Sanningen är att allt vi vet om grundaren till hertigdömet är den information som vi har fått från det avtal som han upprättade med venetianska hertigen på Kreta, när han kallades dit för att hjälpa till med att slå ner de lokala hellenistiska herrarnas uppror. Venetianarna struntade i, eller ville inte hålla sin del av, avtalet, vilket fick som resultat att Marco Sanudo slog sig samman med en grupp grekiska herrar i stället och de tillsammans erövrade hela Kreta. Förstärkningar som skickades från Venedig tvingade Marco Sanudo att kapitulera och bland annat i fredsavtalet står det att han fick ta med sig 20 av de grekiska herrarna (adelsynglingar som härskade på Kreta under de bysantinska åren) och han fick feodalrättigheter på öns mark. Han tågade emot kejsardömet Nicaea i sitt försök att undvika bysantinska attacker mot sina erövrade områden. Han blev dock tillfångatagen av kejsaren Teodor Lascaris, som blev så förförd av Marcos personlighet att han släppte honom fri att återvända till sina erövringar, samt gav honom en av sin familjs prinsessor till maka. År 1227, från Venedig nu mera, dit han dragit sig tillbaka lite innan hans död år 1228, skänker han klostret Fotodoti Christou till munkarna i Benediktinordern. Under hans tid, troligtvis, grundas en religiös organisation, ”Brödraskapet av Kristus Heliga Kropp” år 1226 av katolska ej prästvigda för att hantera gåvor till den nygrundade katolska kyrkan.

Perioden som familjen Sanudo härskade var en orolig period eftersom de ständigt var tvungna att ge sig av på krigsexpeditioner eller på diplomatiska förhandlingar, för att klara av sina grannar Ghisi, piraterna, kejsare Vatatzes av Nicaeas bysantinska flotta som, till slut aldrig gav upp sina försök att erövra de Kykladiska öarna, och slutligen Venedigs inblandningar.
Dynastin Sanudo (sju härskare) avslutades år 1383 när Milos härskare Francesco Crispo (han hade gift sig med en adelsdam av släkten Sanudo, Maria) och som var vänligt inställd till Venedig, mördade under en jakt, lite utanför byn Melanes, den siste hertigen av Naxos, son av hertiginnan Fiorentza Sanudo, Nicola Dalle Carceri och tog över styret av hertigdömet.

Familjen Crispo (12 härskare sammanlagt) styrde fram till år 1566 då hertigdömet erövrades av den turkiske överbefälhavaren Hairedin Barbarossa.
Vi kan skapa oss en uppfattning om öarnas feodalsamhälle via de brev som hertigarna skrev till varandra och som har bevarats till våra dagar.
På öarna var ”Assizes tis Romanias” den feodala koden, anpassad till Naxos seder och bruk.    
Hertigen var överhuvudet i den sociala hierarkin, likvärdig Achaias härskare, vilkens styre var erkänt överordnad. Han härskade tillsammans med generaler som hade titlar som ”betraktaren”, ”bailos”, ”hertigens utförare”, det även fanns en ”kapten” på fästningen på Naxos, samt titeln ”jägarmästare”.

Skatterna och avgifterna verkade inte vara alltför tunga. En pomerans vid jul eller en fågel var den sedvanliga gåvan till herren, ett symboliskt erkännande av den feodala tillhörigheten. Den bysantinska skatten fanns kvar. Man hade ”den feodala tionde” det vill säga en tiondel av de fria odlingarna, det vill säga de bönder som hade befriats av bördan att ge (entitria, tasa, kountouvernia) dvs en tredjedel till jordägaren, en sorts skatt motsvarande det bysantinska “kaniski”. Slutligen turkskatten, en skatt som betalades av hertigen till de turkiska piraterna och som samlades ihop av de hårt arbetande underståtarna. Från den latinska perioden finns det ett grekiskt verb som är karakteristiskt för tiden: ”Galdero” som betyder jag njuter av, härskar över, jag har överflöd, för självklart härskaren njöt av, härskade över och hade överflöd!

Från mitten av 1500-talet har vi en ny våg av ”invandrare” som kom att ockupera ön. Barotsi, Grimaldi, Giustiniani, Cocci, Della-Rocca, de Montena, antingen genom att köpa mark på Naxos eller så gifte de in sig i rika familjer och skapade så stora egendomar. Ett klassiskt exempel är området Filoti. Här bevarades det feodala systemet och herrarna tvingade öns befolkning att arbeta på deras ägor. De imponerande stenfästningarna på ön vittnar än i dag om det feodala samhället, en tid då det fanns härskare och markägare, herrar över marken som gav dem både rättigheter och pengar. För folket, byborna, var livet endast en rad av förpliktelser, med skatter som alltid hade att göra med jorden som de odlade, med djuren som de vallade på betesmarkerna.


Den Ottomanska  perioden

Turkarna bosatte sig aldrig på Naxos eller de andra öarna i Kykladerna. På grund av rädsla av piraterna var det endast ett fåtal turkar som bosatte sig på öarna och bara ett fåtal av befolkningen på öarna accepterade islam. Sultanen Selim II (1524-1574) skänkte den äldsta och den vackraste av alla Österländska latinska provinser till sin protegé Josef Nazi, en judisk lycksökare, bankman, som härstammade från portugisiska judar som hade konverterat till kristendomen och tagit det portugisiska namnet Joao Miquez. Naxos judiske hertig besökte aldrig sitt hertigdöme under de 13 år som han härskade över det. Han var endast intresserad av att håva in skatterna och hade en person han litade på i sitt ställe, Francesco Coronello, som fick styra över de öar han fått av sin vän Selim II. Nazi bevarade de gamla traditionerna och de latinska reglerna. Men med den nya sultanen Murat III (1574-1595) försvagades härskarens makt och slutligen dog han efter att ha blivit stenad år 1579. År 1580 kom en grupp kristna till öarna som bosatte sig i Pyli och de fick av Murat III mycket gynnsamma förmåner. Den huvudsakliga skatten på ön skulle bevaras i den gamla formen. De kristna kyrkorna skulle fortsätta vara oberoende och skulle kunna byggas var som önskades. De gamla traditionerna och lagarna skulle bevaras och invånarna skulle kunna ha på sig sina lokala klädnader. Siden, vin och matvaror skulle skattebefrias helt på deras öar. Dessa förmåner godkändes även av Ibrahim (1640–1648) sextio år senare och utgjorde stadgarna för de kykladiska öarna under den ottomanska perioden. Sedan började kapitulationsperioden för östern, under influenser från Frankrike. Nya skatter infördes utöver de gamla som redan tyngde invånarna på ön: ”haratzi”; den huvudsakliga skatten, ”tzeremés”; straffavgift, ”moukatás”; en tiondel av skörden, ”giemekliki”; skatt till paschan för utgifterna för hans flotta under den tiden som de befann sig i Kykladerna. Från den ottomanska perioden kan man minnas ett grekiskt verb: ”diagoumizo” som betyder roffa åt sig, ödelägga, röva!


Frihetskampen

Invånarna på Naxos har gjort uppror många gånger mot sina erövrare, latinska och ottomanska. År 1595 pågick en modig rörelse av en sammansvärjning av representanter från femton olika öar på Naxos, som hade som mål avsättningen av det ottomanska imperiet. De gjorde uppror mot Frankerna under åren 1563, 1643, 1670 och 1681. De viktigaste revolutionerna skedde under 1700-talet med medlemmar ur familjen Politis som huvudpersoner och med centrum Markos Politis fästning i Akadimous, i Trageas dalen.

Ledaren för det enkla folket, Markakis Politis, blev det latinska styrets stora skräck, när han kämpade emot dem från år 1770 till 1802, och det grekiska folkets hjälte. Han fick bönderna i Drymalia att resa sig och han använde sig av turkarna i kampen emot Barotsi vilka han fick att vända sig emot det latinska styret. Han hjälpte till med skolan i kyrkan Agios Georgios som ligger i Grotta och i återuppbygganden av kyrkan Agios Artemios i dalen vid byn Kinidaros. Han har kallats ”han som gör att Naxos återuppstår” och ”förkämpen för avskaffandet av feodalsamhället” på ön. Frankerna förtalade honom, de jagade bort honom, hans förmögenhet beslagtogs och de lyckades landsförvisa honom till Mytilini, där han enligt order av Hussein pascha ströps med rep den 25 mars 1802. Markopolitis son, Michalakis, fortsatte faderns verk, fick tillbaka faderns förmögenhet, utsåg sig till ledare över byarnas folk och kämpade emot frankerna och turkarna. Slutet av 1821 hade Alexandros Ipsilantis skickat folk till Kykladerna för att sprida revolutionens idéer. I december 1820 svor de första ”filiki” eden på Naxos, bland dem fanns även Markopolitis som deklarerade revolutionen den 6 maj 1821.
         

    Naxos historiska förening ARSOS – P. FLEA

Sign up for our newsletters!

The weather now: